Kan förvarna om att detta kommer att bli ett långt inlägg. Jag kommer tillägna detta inlägg till en av min bästa vänner som tragiskt gick bort för ett år sedan. Självklart är jag fortfarande väldigt ledsen och har svårt att förstå att det är sant. Och det är ett av de svåraste blogginläggen jag har skrivit. Men jag vill inte att detta ska bli något ledsamt inlägg utan tvärtom. Jag vill berätta om några av hennes och mina alla tokiga svamputflykter.
En av våra allra allra roligaste svamputflykter var när Annika skulle visa mig och Elise sitt bästa kantarellställe. Vi traskade iväg med varsin korg och våra väskor med fikat. Målet dit vi skulle var en kohage. Jag kan ju villigt erkänna att kossor inte är mitt favoritdjur att ha i närheten så lite nervös var jag. Men Annika envisades med att dom var så snälla.
Så vi klättrade i alla fall in i hagen och började gå mot hennes kantarellställe. Redan på håll så såg vi att det lyste gult, och inte en kossa i närheten, yeeea. Vi ställde ner våra väskor och började plocka svampen. Rätt vad det är så hör jag ett knak, tittar upp och där kommer det massor av kossor klampande rätt mot oss. Jag höll på att bajsa på mig men Annika bedyrade att dom var snälla och bara nyfikna. Hon fortsatte plocka men jag var lite mer vaksam.
Rätt som det är, när jag tittar på en kossa, så ser jag hur den tar Annikas väska och drar iväg. Jag garvade så jag höll på att dö. Skriker till henne att den snor hennes väska. Så Annika går efter och ska försöka ta tillbaka den.
Jag går efter för att fota. När jag sen vänder mig om mot dom andra kossorna så ser jag hur en annan kossa står och äter upp all Annikas svamp som hon har plockat. Jag skrattade så tårarna rann. Nu hade Annika fullt sjå med att först få tillbaka sin väska och sen försöka sno tillbaka sin korg, som nu i stort sett var tom.
Bara det att medans jag har fotat allt så har ännu en kossa snott min väska och dragit iväg, så nu blev det jag som fick älga iväg för att få tillbaka den. Annika står dubbelvikt av skratt.
Det var helt hopplöst för så fort vi ställde ner väskorna så snodde någon kossa dom igen och när vi ställde ner korgarna så käkade dom upp svampen.
Det slutade med att Annika, Elise och jag satt på varsin sten med våra väskor och fikade med tomma korgar bredvid oss, och kossorna stod runt omkring oss och bara väntade på en chans att komma åt något. Det är den absolut roligaste utflykt jag har varit på och kossorna verkade nöjda.
En annan gång var vi ute i skogen i Sorunda. Det var ett sånt där fantastiskt Karljohanår. Det fanns mängder av dom. Så vi gick en liten bit in i skogen, plockade korgarna fulla på några minuter. Gick till bilen och lastade av, sen in i skogen och plocka igen. Jag vet inte hur många vändor vi gick fram och tillbaka. Till slut var vi tvungna att börja rensa lite så vi satte oss vid bilen och fikade och rensade. Den här bilden visar den Annika jag älskade. Hon har skalat av slemmet från en citronslemskivling.
Nästan alla våra utflykter slutade med att vi fick sitta vid bilen och rensa.
En utflykt som jag har lite dåligt samvete för var när vi skulle till Lida och plocka svamp. Jag hade missat att dom hade skövlat skogen så när vi kom dit så fick vi klättra duktigt en bra stund för att komma över allt ris.
Jag kände inte riktigt igen mig men vi fortsatte framåt. Men det var lite svårt att gå för det var rätt sumpigt och man fick hoppa från tuva till tuva. I säkert en timme höll vi på så men det blev svårare och svårare att hitta någon tuva som inte sjönk ner i vatten.
Till slut sa jag till Annika att jag kunde hoppa vidare själv för att se om det blev bättre längre fram. Men ganska snart insåg jag att det inte skulle funka.Så vårt enda alternativ är att vända och försöka ta oss tillbaka.
Men Annika vägde en del mer än mig så hon sjönk ner i vattnet för varenda tuva vi gick på. Jag fick leta efter större pinnar för att lägga mellan tuvorna och sen hjälpa henne vidare. Jag vet att jag tänkte att det skulle sluta med att vi skulle få ringa efter helikopter för att bli upplyfta.
Men sakta men säkert tog vi oss framåt. Vi pratar timmar så båda två var riktigt trötta.
Där någonstans insåg jag att vi hade hela den där rishögen också att ta oss över innan vi skulle komma fram till bilen. Då kommer jag med den briljanta idén att vi kunde gena över ett berg. Annika var väl måttligt förtjust men rishögen lockade inte heller. Så vi började klättra.
Å som min vän kämpade. Jag tyckte så synd om henne och var arg på mig själv att jag inte hade rekat området innan vi stack iväg. Men vi har skrattat många gånger åt den här utflykten och röstade fram den som den absolut värsta. Men belöningen fick vi när vi kom upp, fika.
Jag älskade våra äventyr på hösten. Och den finaste presenten jag fick av henne är mitt sittunderlag. Hon har själv skrivit på den och inuti låg en liten ängel som hon sa var min svampängel. Så mycket kärlek och tanke bakom den presenten. Saknar dig så mycket.
Något annat som hon hjälpte mig med var när vi hade utställningar på Skansen tillsammans med familjen Pelle Holmberg. Jag fick vara med för att sälja torkad svamp, böcker och lite annat. Jag är ju ingen försäljare men tadaaa, det var Annika. Så på något konstigt sätt så hamnade jag vid svamputställningen och Annika tog över försäljningen. Vilket hon var jäkligt duktig på, hon pratade med allt och alla och övertygade dom om att dom nog allt behövde lite torkad svamp. Hon var så jäkla skön. Jag är så sjukt glad att jag fick ha med mig henne dom dagarna.
En annan gång var vi ute i Visätraskogen. Vi hamnade i en gammal granskog som var rätt risig och svår att gå i. Varken hon eller jag var så jättesugna på att kolla efter svamp, vi var trötta och var på väg ut till stigen för att traska hemåt. Men rätt var det var så tvärnitade hon och bara gallskriker. Då har hon hittat massor av svart trumpetsvamp, och jag menar massor. Vi blev kvar i flera timmar och bara plockade och plockade och jäklar vad tungt det var när vi skulle hem =)
Ett annat roligt minne var när jag hade en ordentlig ögoninflammation, jag såg typ ingenting. Men ut i skogen skulle vi. Så vi traskar iväg och hon får nästan guida mig hur jag ska gå för att jag såg så illa. Rätt var det var stannar jag och säger att jäklar vad det luktar kantareller. Då började hon gapskratta för då stod jag mitt i ett hav av kantareller men jag såg dom inte.
Otaliga är dom gånger vi har suttit där i skogen med våra äggmackor och wienerbröd med lönnsirap. Vi skulle lära oss hur man bakar dom för att det inte skulle bli så dyrt att köpa.
Vi skojade också ofta om att hon alltid blev bajsnödig så fort vi kom ut i skogen. Det var standard. Efter en stund hörde man alltid, Cicci jag går iväg en stund, och så garvade vi. Viktigt att alltid ha toapapper med oss =)
Vi har stått under träd när det har spöregnat och åskat, trots att vi visste att man inte skulle göra det men vi ville inte bli blöta.
Vi gick vilse en gång. Till slut hittade vi en gubbe som Annika tyckte att vi skulle fråga var vi var men jag tyckte att det var så genant så vi fortsatte leta utan att fråga honom.
Även på våren var vi ute och letade efter små skålsvampar som vi skulle kunna fota. Den här bilden har Lasse tagit och är en av mina favoritbilder på henne.
Vi har haft så himla kul ute i skogen hon och jag =)
Hon var den som fick höra mig skrika världens glädjetjut när jag hittade min första goliatmusseron i Visätraskogen. Jag tror att det hördes i minst två kilometer.
Så sjukt många minnen och så ofantligt stor saknad. Ibland gör det så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är så glad att jag fick äran att vara en av dina nära vänner. Jag vet att du saknade dina barn, barnbarn, syskon, vänner och släkt både från Småland och Göteborg, men jag hoppas att jag kunde lindra den saknaden lite i alla fall.
Jag väljer den här bilden som min sista bild. Det är så jag vill komma ihåg dig, hur du vandrar bort i svamphimlen. Det gör bara så ont att du gör det utan mig. Men vi ses sen när jag kommer efter. Då jäklar ska vi plocka svamp igen. Älskar och saknar dig så.
KÄRLEK
Svamp é livet 